Inga svar på mina frågor..
Fattar inte att man kan va så trött,
Jag somna tidigt och vakna halv tidigt men tröttheten vägrar lämna min kropp.
Jag tror att solen och värmen gör sitt, vi är ju trots allt inte vana vid sån chock värme..
Så idag när solen lyser med sin frånvaro ska jag lägga mig och läsa en bok..
Antingen blir det "Mamma försökte" med Jens Lapidus
Eller
Som min gubbe köpte till mig..
Blev så lycklig och han visste hur gärna jag ville ha den och han vill alltid göra mig glad..
Jag kanske inte är den bästa på att visa hur mycke nån betyder för mig,
men jag jobbar på det.
För 4 år sen skulle jag inte sagt orden "jag älskar dig" så lätt som jag gör idag, nu menar jag inte att jag aldrig sagt det men det va inget jag sa direkt utan köpte orden..
Jag har aldrig fått höra dom orden av mina föräldrar och då menar jag verkligen Aldrig.
Jag känner avund när jag ser mina vänner med sina mammor, kan komma på mig själv att se på dom och önska att jag också hade en mamma som älskade mig, tyckte om att va med mig..
men det är bara att skaka av sig och återvända till verkligheten..
Den drömmen kommer aldrig att slå in.
Jag bröt med min mamma för 12 år sedan och ångrar det inte, jag har min familj som älskar mig..
Min man och våra barn..
Den här lilla familjen har fått mig att växa och se att det va inte fel på mig,
Att jag dög.
Förra året ringde min dotter (som har kontakt med familjen jag brytit med) och berätta att min mamma hade max 2 veckor kvar att leva, var hon låg osv ifall jag ville besöka henne..
Jag berättade för mannen om samtalet, han förlorade själv sin pappa för några år sen, undrade förstås hur jag kände, han har trots allt varit den som fått vara min slagpåse och tröst.
Jag visste inte hur jag kände eller tänkte och svara bara att jag instinktivt säger Nej.. men lovar att tänka på saken.. och la det på hyllan. Nåja så länge som det bara gick för redan några dagar senare så märker jag att gubben och dottern pratar med varann om läget på sjukhuset.. Ok jag tvingas sätta mig ner och verkligen fundera på om jag gör rätt i att inte åka till henne.. för sen är det för sent.
Eftersom jag visste hur den damen va och även fått höra via dottern att hon va sig lik så va jag ganska säker på att om jag hade kommit så hade tanten säkert spytt ur sig att
Jaha nu kan du komma, tro att du ska få ärva nått.
En ensam bitter elak kvinna är vad hon är i mina ögon och jag kände att jag ville inte ge henne det nöjet..
Att få en sista chans att sparka undan benen på mig..
Inte nu när jag börjat må bra och är nöjd med mitt liv.
Och i mina ögon så har hon varit död i många år, fallit i glömska och varför starta upp nått som kan sluta i katastrof. Få mig att må dåligt igen, varför riva upp gamla sår som nästan läkt..
Jag minns natten hon dog..
Jag höll precis på att somna när samtalet kom, det va dottern som ringde, hon va ledsen och grät men jag blev helt kall.. Jag såg på gubben att han visste inte hur han skulle hantera allt.. Han kollade noga på mig..
Jag klev upp ur sängen och gick och satte mig i soffan och tände en cigg, sket i att ja rökte inne, vem bryr sig om en sån skit sak kände jag.
Jag vet inte vad jag kände, plötsligt bara vällde tårarna fram, jag blev så osäker i mitt kännande.
Va jag ledsen för att hon dog?
Det va starten på en 3 månaders lång karusell..
Jag blev passiv och grät bara nån tittade på mig, jag drog mig undan alla.
Jag gick varje vecka till min psykolog och samma samtals ämne i 12 veckor.. men sen va jag klar i mitt tänkande och mående.
Nej, jag är inte ledsen för att hon dog.. absolut inte, men det jag kan va ledsen för ar att jag kommer aldrig få svar på Varför hon inte tyckte om mig.
Jag har frågat mina mostrar men svaren är inte många utan dom försöker byta samtals ämne..
Jag fattar inte varför det ska va så svårt..
Funderar på att skriva till den yngre klanen och fråga men samtidigt,
Varför gräva i det som varit?
Låt det va och gå vidare..
Kul att du titta in, hoppas vi ses igen
