En tung bit
Allt eftersom livet går vidare har jag lagt olika känslor / upplevelser i små lådor,
som jag sedan lagt på en hylla och gjort mitt bästa för att glömma.
Både bra och dåliga saker,
Men varför vill man glömma bra saker?
För hur det än är så slutar historien alltid fel, ibland känns det som jag inte kan göra nått rätt.. jag har antingen sårat eller blivit sårad..
Nu va det dags att öppna en av dom där lådorna.. Lite tufft, mixade känslor bara väller upp inom mig..
en sån liten enkel sak som att min svåger ska åka på spelning i Växjö kan skapa ett kaos inombords.
Växjö, Växjö, Växjö...
Hur gammal var jag när allt börja.. sommaren 1982 måste det ha varit.. precis innan jag fyllde 11,
det har legat väldigt långt inne.. nästan som det inte hänt, men jag vet att det har hänt..
Jag kom till en familj som bodde en bit utanför Växjö, ute på landet.. det var mamman, pappan och 3 barn.. "Smekmånaden" va rolig och jag trivdes.. När sommaren gled mot sitt slut trodde jag att jag skulle åka hem igen men så va det inte.. Jag skulle börja skolan där och bo hos dom..
Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är, men det rör upp såna känslor att tårarna bryter fram och
en ensamhet kryper på mig..
Små saker som jag kommer ihåg.. utanförskapet, dom elaka orden, slagen, hur deras barn kunde gräva in sina naglar i mina händer och armar, dra mig i håret om jag inte gjorde som dom sa..hoten.. De va ingen ide att skvallra för dom vände det bara till att då måste jag ha förtjänat det.
Allt är som i en dimma..
Men en sak jag INTE glömmer är den dagen dom kallade till familjemöte och jag skulle vara med..
När dom sitter runt mig och säger:
Vi känner att vi inte orkar med dig längre (2år) och har bestämt att du måste flytta...
VA?? Finns det en gud trots allt? Ja nån måste ha hört mina böner..
Ganska snabbt kom det fram en ny familj, fast på andra sidan Växjö..
Jag fattade inte varför jag inte fick flytta hem till mamma eller pappa, det gjorde ont..men jag misstänkte att det hade med deras drickande att göra. Båda mina föräldrar va glada i att dricka, Ville kanske tro att det va anledningen. men jag ville ju bara hem till min familj..
Men jag klev in en helt vanlig "svensson" familj som va super tajta och dom tog emot mig med öppna armar..
What??
Jag minns att dom första dagarna väntade jag.. satt som på nålar och bara vänta och vänta och vänta.. men inget hände.. Då sa jag till min nya syster att det va ok.. jag minns att hon titta på mig och fråga..
Vadå Ok?
Jag svara att de va ok att slå mig direkt.. hon behövde inte spela..
Hon tittade på mig och sa att det skulle hon aldrig göra, jag visade henne ärren och hon kramade om mig.
Den kärleken som min nya syster gav mig under dom åren jag fick äran av att bo hos dom har jag aldrig glömt.
Men som jag sa.. ingen varar för evigt och den här gången va det jag som strula till det..
Det började samma dag som jag konfimerades..
Det va då jag vakna och insåg att jag betydde inget..
Absolut inte av min foster familj.. dom behandlade oss båda tjejer lika..för min syster va nämligen bara 9 månader och 10 dagar äldre än mig och vi va födda samma år. Det hade vi ganska kul åt.. för folk bara gapa och sa att jäklar va era päron måste ha legat i.. Och vi skratta gott åt det..
Hon va verkligen min syster och än idag när jag tänker på henne så tänker jag, syster.
Men min biologiska familj... Ingen ringde eller skicka ett brev, present, blomma..Inget..
Som om jag inte fanns och då bestämde jag att jag skulle fan visa dom..
Det var då jag förstörde min framtid..
Jag rymde, drack, använde droger och min fosterfamilj åkte runt, runt, runt och leta efter mig.. Alla mina fostersyskon hjälpte till.. När dom hittade mig så va det ingen som anklagade mig, skällde på mig. Det enda va att dom tog hem mig, gav mig mat och kärlek.. och jag skämdes ännu mer..Jag grät som ett barn inombords och agerade som den 14 åring jag va.. Ännu värre..
Jag ville att dom skulle hata mig och skicka iväg mig precis som mina föräldrar gjort..
För nu hade jag fått veta att det va pga att mina päron träffat nya och hade ny familj och där passa inte jag in..
Men hela min fosterfamilj kämpade för mig ända tills soc sa att nu går det inte mer...
Jag minns den dagen som mina väskor lämnade det lilla huset.. och mina fosterföräldrar grät.. pappan sa att det va mycke roligare att bära in väskorna än ut och dom hade så gärna velat adoptera mig..
jag hade förstört alla mina chanser till att få en familj som älskade mig.
Jag hade sårat den finaste familjen jag någonsin fått tillhöra..
Bilfärden därifrån va starten på en ond cirkel och min första ungdomsvårdsanstalt..
Detta är nått jag fått jobba mycke med och jag har en del kvar.. Men jag är glad att jag hann be mina fosterföräldrar om förlåtelse innan dom gick bort..
För hur jag än va mot dom så va jag deras dotter fram tills deras död..
Dom höll kontakten med mig genom alla år..
Dom gav aldrig upp hoppet om mig..
Tack för att du titta in och hoppas vi ses igen...
